tisdag 20 oktober 2015

Ta inget för givet...


Jag har i hela mitt liv levt under mottot att "inget varar för evigt" och det tänker jag fortsätta med. Jag har lärt mig att aldrig ta något för givet och jag anser det vara sunt. Jag väljer att vara rädd om det jag har av just den anledningen och tänker fortsätta med det. Och jag tar verkligen INGET för givet, inte min hälsa, inte mina vänner och inte ens mina barn. Allt kan tas ifrån en närsomhelst, så är det bara. Önskar att fler och fler kunde förstå detta, för jag blir ledsen när jag ser hur folk beter sig mot sig själva och sin omgivning..."förstår de inte" tänker jag då. Tror folk verkligen att man kan göra och bete sig precis hursomhelst? Förstår man verkligen inte att en dag kan det där slå tillbaka? Jag jobbar inom vården och möter detta i princip dagligen och det gör att man tänker till ytterligare. Den gamla farbrorn som inte har någon anhörig alls då alla sagt upp kontakten med honom, eller den unga kvinnan som må vara 45 men ser ut som 85 pga att hon inte skött sin hälsa utan röker, dricker och lever allmänt ohälsosamt. Allt betalar sig till slut... Jag menar inte att man ska gå runt och vara rädd hela livet, men jag anser att man bör vårda det man har på bästa sätt. Snedsteg och fel gör vi alla och ingen är perfekt. Alla har vi betett oss illa och alla har vi festat till det lite för mkt ibland...men det är i det stora hela jag anser att vi bör tänka till, för när det väl kommer till kritan en dag är risken stor att vi ångrar oss och börja fråga oss själva "vad tusan vi höll på med..."
Jag har som sagt mer eller mindre alltid tänkt så och jag börjar alltmer tänka så. Livet är fullt av förändringar och det är mycket som ständigt sker i ens liv. Jag befinner mig själv i en mycket omvälvande förändring som verkligen sätter allt på sin kant. Jag ifrågasätter allt i mitt liv och jag försöker få en viss balans trots att det inte är lätt. Jag vet inte var min resa kommer sluta, men jag vet att hur det än blir så är jag redo att transformeras med den.
Jag pratade om rökning och ohälsosam livsstil längre upp....det är inte bara tobak och alkohol som är ohälsosamt, stress är minst lika farligt. Detta är något som jag själv fått dra åt mig öronen på sista dagarna då jag själv sett signaler hos mig som visat på allvarlig hälsofara. Jag försöker att backa tillbaka en aning där och dämpa mig själv, kanske inte dra i handbromsen (för det är en omöjlighet just nu) men att försöka sakta in en aning...det är ju tyvärr känt att jag är smått av en fartdåre annars ;)
Jag skrev i mitt förra inlägg om att målet alltid är ett och samma men att vägen ofta är olika, att man ibland tom får backa, leta efter en ny väg innan man kan fortsätta till sitt mål. Just så är det för mig just nu. Jag går i termin 6 på sjuksköterskeprogrammet, det är endast 3 månader kvar av utbildningen och jag är mycket nära mål, men har tyvärr fått ta ett rejält hinder på vägen. En enorm stock befinner sig framför mig på min väg, men jag ser mitt mål, det är klart och tydligt där framme. Stocken är tung, stor och känns emellanåt som omöjlig att få undan, men jag ger inte upp...den ska inte hindra mig från att nå mitt mål. Jag har en del människor som kommit och börjat hjälpa mig att röja vägen, en del har kommit självmant andra har jag fått be om hjälp (man måste utnyttja sina resurser ibland) jag är tacksam för hjälpen oavsett. I arbetet med att röja undan stocken har jag fått påminnas om att vila då man arbetas ut i förtid och då orkar man inte jobba ikapp i den takt man önskar, visst...jobba hårdare än de som är längre fram på vägen måste jag ju...men små pauser är ändå viktiga för annars slits man ut och kommer inte klara av att jobba klart alls. Måste säga att det är oerhört smärtsamt men ändå tillfredsställande på något sätt, för jag må få hjälp, men hjälpen är inte konstant, den kommer och går...det stora jobbet gör jag helt på egen hand. Vi får se hur det slutar, men målet är som sagt fortfarande detsamma och har inte ändrats, inte en enda gång. 3 månader kvar....får se vad jag skriver om 3 månader...

fredag 27 mars 2015

Olika vägar men samma mål...


Dessa ord sa en klok person till mig nyligen och det är precis så det är och det gäller alla mål här i livet. Inte alltför sällan har man många olika mål i livet inom olika områden. Själv har jag några som jag vill nå inom olika områden, dvs jag är en och samma person med olika sorters mål. Det ena målet jag har delar jag med flertalet personer, och det är mina klasskompisar. Vi har allesammans samma mål och det är att gå klart vårt utbildning. När vi började denna utbildning i januari månad 2013 hade vi alla målet att vi ska ta examen januari 2016. För en del tog det stopp redan den sommaren då de valde att hoppa av, en del klarade inte av de tentor som krävdes för att gå vidare, en del blev gravida...ja, mycket kan hända som gör att man måste ta ett uppehåll och fortsätta senare. Dock är målet fortfarande detsamma, de som har blivit tvungna att ta ett uppehåll har fortfarande målet att bli sjuksköterskor, men det blir inte januari 2016, det blir vid ett senare tillfälle. Så är det ofta...målet är ett men vägarna är många. Samma sak gäller mitt mål att gå ner i vikt, jag har fortfarande samma mål som när jag började sommaren 2013 men saker händer på vägen och målet får byta vägar. Det betyder inte att man ger upp målet, men det kan ta längre tid och man får välja en ny väg. Tänk att du kör på en väg, du har ett mål dit du ska och du måste tid, på vägen faller det plötsligt ett träd framför dig, ska du bara stanna bilen och vänta på att trädet ska magiskt försvinna? Du måste hitta ett sätt att ta dig förbi hindret för att komma dit du hade tänkt att ta dig från början, för vad är alternativet? Du kan stanna kvar och inte röra dig ur vägen, men du kommer ingenstans och det kommer få sina konsekvenser. Målet är fortfarande att ta sig fram dit man hade tänkt från början, du kan försöka flytta trädet, såga ner det eller helt enkelt välja en annan väg förbi trädet. Precis så är det i livet i övrigt. Hinder kommer i vår väg, vi kan jobba oss igenom dem eller förbi dem, men det börjar ofta med samma sak när hindret kommer, man känner sig först handlingsförlamad. När hindret står där framför dig kan du bli arg, ledsen, förtvivlad, förvirrad, irriterad, frustrerad..listan kan göras lång men när känslorna har lagt sig och man börjat tänka klart hittar man vägen för att fortsätta resan. Precis som denna kloka person sa till mig (som är en lärare till mig) "det finns olika vägar till att nå målet..."
Jag har under resan till att gå ner i vikt stött på många hinder och många gånger gått bakåt istället för framåt, men jag ger inte upp...för målet är ett och jag får ibland gå en bit bakåt (går upp i vikt) för att sen tappa mer igen (ta mig förbi mitt träd på vägen) och sen fortsätta framåt. Precis så är det hela tiden och jag vill säga till alla er där ute som råkar ut för olika hinder i livet, ge inte upp, hitta era genvägar. Be om hjälp, ibland behöver man hjälp av andra för att flytta på trädet, stenen eller stocken på vägen. Vi måste våga be om hjälp och om någon ber dig om hjälp, tvivla inte att hjälpa till, för nästa gång är det du som behöver hjälp. Trevlig helg vänner <3

torsdag 26 mars 2015

Objektifiering och jämställdhet

Har inte skrivit på länge nu vänner, jag har inte riktigt haft tiden och livet är inte riktigt som jag hade planerat att det skulle vara för tillfället...men skam den som ger sig, jag är snart på banan igen. Men det är inte det jag hade tänkt skriva om idag, jag har annat jag vill skriva om. Idag är det om objektifiering och jämställdhet. Det hoas, skriks och gapas om FSG (Fifty shades of grey) just nu bland annat, folk är upprörda över den våldtäcktskultur som finns där ute och om hur kvinnor är rena sexobjekt osv. Ja, jag är helt med i den debatten och jag tycker också det är fruktansvärt och upprörande att kvinnor idag på 2000-talet fortfarande ses som små objekt och inget annat. MEN är det bara kvinnor som man ser på så? Hur ser vi på männen? Det hoas, skriks och gapas om FSG som (By the way) är en bok som klassats som tantsnusk (och helt ärligt...hur många andra "kvinnoböcker" är egentligen inte annat än tantsnusk...med handen på hjärtat...seriöst) och jag har själv inte läst den och kommer inte läsa den heller. Det pratas om att den förvrider kvinnors syn på sig själva och att de är lägre än män, bla, bla, bla... Helt ärligt...har vi inte kommit längre? Får inte kvinnor vilja njuta av sex? Är det fortfarande SÅ FULT med att kvinnor ska gilla sex? För jag har helt ärligt talat uppfattat det hela som att det är DET boken egentligen handlar om. Och de som har läst boken och sett filmen säger att det är just vad det handlar om. Det är KVINNAN som styr och det är snarare att han är HENNES njutning. Men fortfarande...vi är helt ute och cyklar. Varför ska det hela tiden vara en kamp mellan män och kvinnor...vem som ska få vem till att njuta, vem ska som göra mest hemma, etc, etc..varför kan vi inte bara landa i samspel och den riktiga jämställdheten? Varför kan man inte få njuta av sex TILLSAMMANS och ha det bra TILLSAMMANS??? Jag tycker snarare att objektifieringen byter plats och fokus istället för att suddas ut. Helt ärligt...vi har stor fokus på att kvinnor kläs av och objektifieras (vilket ÄR illa och ogillar det starkt) men helt ärligt så görs exakt samma sak med män. De intar den där korkade blicken på bilder och ser ut som "Hey, babe...jag tänker bara med snoppen och den tänker på dig...naken..." Seriöst??? Män är inte korkade idioter som tänker med snoppen, likväl som att kvinnor inte är korkade varelser som hör hemma i köket. Vi är alla människor, alla varelser med känslor och en fullt fungerande hjärna. Sluta upp att göra er dummare än vad ni är. Alla tänker på sex i en viss mån, vissa mer vissa mindre och det har INGET med könet att göra. Det finns kvinnor som är galna i sex och det finns män som inte är det minsta intresserade, det är inget könsrelaterat. Det finns kvinnor som är mer intelligenta än män och tvärtom också...INGET könsrelaterat i det heller...etc. etc...listan kan göras lång. Och när det kommer till sex...helt ärligt, jag är djupt besviken på att vi inte kommit längre såhär en bit in på 2000-talet. Sex är inte smutsigt, det är något vackert, det är kärlek och det är naturligt, fruktansvärt trött på att det görs till något vidrigt, smutsigt och fult. Jag hoppas att det är en trend som kommer vändas snart. Jag uppfostrar mina barn till att se det vackra i sex och jag har inga som helst planer på att vara censurerad i mitt snack om sex med mina barn, Frågar det så svarar jag och jag är ärlig. Alla tre uppfostras till att respektera det motsatta könet och inte göra något som de själva inte vill, samt inte tvinga någon annan till att göra något de inte vill. RESPEKT OCH KÄRLEK!!!

tisdag 3 mars 2015

Symöte


Och vad gör jag för kul just nu?
Jag är rätt stressad i skolan men försöker varva ner med lite handarbete mellan varven! Det är nog handarbete tillsammans med gymbesöken som ger mig kraft att ens fortsätta!
Men, vad stickar jag på just nu?
Jag har stickat klart min första strumpa (skratta inte) och sen stickar jag vantar i olika storlekar! Barnen tycker det är kul och beställer detta från mig! :)


söndag 1 mars 2015

Baka bröd och söndagsmys.

Söndag idag, jag älskar söndagar. Det är rätt komiskt tycker jag hur inställningen till söndag ändras genom livet. Som barn och som tonåring avskydde jag söndagarna, jag ansåg söndag vara den absolut tråkigaste dagen i veckan. Söndagen var alltför lugn och ohändelserik. Alla affärer var stängda, folk satt hemma och gjorde mest ingenting, det var en vilans dag och för mig fruktansvärt tråkig. Numera är det inte riktigt så. Många affärer i stan är öppna även på söndagarna, men å andra sidan så lever vi idag i en tidsålder så allt måste var tillgängligt mest hela tiden...vilket är rätt sjukt. Kort sagt så har den där trista, lugna söndagen börjat suddas ut allt mer...och jag saknar det faktiskt. Jag försöker dock ha kvar den i alla fall. Jag vill helst sitta hemma på en söndag och ta det lugnt. Vill helst inte ens träffa mina vänner när det är söndag, utan bara sitta hemma med familjen. En idealisk söndag för mig är att vakna och äta en lugn och mysig frukost med familjen (händer sääääällan), gå till kyrkan, laga middag och äta en klassisk söndagsmiddag bara med familjen och sen bara slappa resten av dagen. Kanske att man bakar bröd, pysslar, tittar på TV eller läser en god bok...det är söndag för mig.

Den här söndagen ägnade jag mig just åt att baka bröd och städa. Inte att jag städade hela huset och fick det sådär perfekt rent som jag vill ha det, men ändå grundstädning. Tvättade, strök, svabbade golven och fick det helt ok.
Minstingen i hushållet har sedan i fredags tjatat på mig att hon vill att vi ska laga pizza till middag, så jag passade på och gjorde en extra stor sats med deg och bakade även ut små frallor.
Jag älskar att baka bröd, älskar att känna degen i mina händer. Numera är det modernt att alla ska ha den där "Kitchen aid" vilket jag inte kan förstå...halva nöjet med brödbak försvinner när man har en sådan. Sen kan jag inte för allt i världen inte fatta hur man kan få bra bröd med en sån maskin. Du känner ju inte hur degen är i dina händer... *skakar på huvudet* ...kalla mig gammalmodig men jag vill ha degen i nävarna. Jag vill knåda degen, känna den under mina fingrar för att kunna avgöra om det är färdigknådat eller ej. Den där maskinen är bara stor, klumpig och i vägen...helt ärligt ser jag inte charmen med dem. Kan dock förstå att det är smidigt att vispa grädde med en sån ;)
Hursom...jag ägnade mig åt pizzabak och brödbak idag. Hade tänkt att jag skulle bakat limpa också men hann inte med det...det vart lite för mycket idag.
Jag testa något nytt när det kommer till att baka frallor, jag använde mig av min muffinsform och satte frallorna i den, det blev riktigt bra.



Sen provade jag också med att lägga dem i en gratängform, vilket också gick bra men de blev inte lika bra som i muffinsformen.



Längtar till imorgon när jag har hemmastudier...då blir det limpa som ska bakas...funderar på att köra en omgång med Dutch ovenbread också... ;)

söndag 22 februari 2015

Laga giouvarlakia - grekisk frikadellsoppa

Vi går igenom rond 2 i vår familj vad gäller magsjuka, vår lilla familj som aldrig är magsjuka annars hinner med även en rond 2 såhär i början av 2015. 4 av 5 familjemedlemmar har hittills dukat under och när vi börjar ta igen oss och känner att mat kan vara gott så känner jag att denna maträtt som min mamma ofta lagade hemma passade bra. En mycket mild och "mjuk" maträtt skulle jag vilja beskriva den som, som man reder av med citron och ägg.
Här kommer receptet:

Giouvarlakia - grekisk frikadellsoppa

Till frikadellerna:
800 g blandfärs
3 dl grötris
1 gul lök
lite mjöl till rullningen

Till soppan:
ca 3 l vatten
2 dl grötris
(1 buljongtärning)
salt/peppar
2 ägg
2-3 citroner

Börja med frikadellerna, riv löken och blanda ihop den med de övriga ingredienserna förutom mjölet som är till för rullningen av frikadellerna, den häller du upp på en tallrik. Vill man kan man även smaksätta frikadellerna med färsk, hackad persilja vilket man ofta gör i Grekland, jag gjorde inte det för jag hade inte det hemma.
Rulla frikadellerna och vänd dem i mjölet, och stapla dem på ett fat.



Koka upp vattnet, vill man kan man tillsätta 1-2 buljongtärningar här. Ta frikadellerna en och en och släpp ner dem i vattnet. När du har lagt i dem kan du efter ca 5 min kan du röra runt försiktigt i soppan med en slev, jag använde mig av en hålslev. Låt dem koka under svag värme i ca 30 min och häll sedan i riset. Låt det koka i ytterligare 30 min men ha koll på maten och rör runt, du kan behöva hälla i mer vatten.



När riset och frikadellerna är genomkokta kan du börja förbereda redningen. Knäck båda äggen i en bunke, och pressa i citronsaften, vispa kraftigt. Ta bort soppan från spisen och här kan du välja själv hur du ska ha i redningen. Personligen brukar jag göra som så att jag tar en slev från spadet i soppan och häller försiktigt i den i redningen under kraftig vispning, jag tar några slevar innan jag känner att jag kan hälla i hela redningen.



Soppan är nu klar att serveras! Servera med nymald peppar och gärna lite färskpressad citron och bröd till. Smaklig spis :)


onsdag 18 februari 2015

Feminism kring förra sekelskiftet


Jag älskar att vistas i bibliotek! Lukten av böcker, vandra runt bland olika titlar och känna mig fram, upptäcka något nytt! Ibland går jag in för att jag aktivt ska söka rätt på en specifik titel, ibland kan jag snubbla över en bok jag inte ens visste fanns, som denna pärlan!
Den här boken är skriven 1914 av Sveriges första wallraffare som dessutom var en kvinna! Otroligt intressant och rolig läsning! Ester är i 20 års åldern när hon skriver boken som går ut på att hon tar en anställning på en gård som piga för att hon vill skriva om hur pigor har det! Hon gör detta alltså under täckmantel! En kvinna under tidigt 1900-tal som pekar på kvinnors börda, som diskuterar jämställdhet och som har både mc-kort och körkort, jag vart förbluffad! Ester har skrivit fler böcker och dem ska jag leta reda på vill jag lova!

Här är ett utdrag ur boken när hon sätter igång och pratar jämställdhet med den andra pigan på gården, samtalet tar en intressant vändning! 😉