måndag 18 mars 2013

Ytligheter


Följa flocken!! Inte sticka ut!! Vara  n o r m a l!!!
Det är sånt som gör mig galen...ändå kan jag knappast påstå att jag själv är stark nog att stå emot.
Jag blir alldeles varm i hjärtat och otroligt glad när jag ser människor som gör "sin grej", folk som vågar gå mot strömmen, som vågar synas och sticka ut. Jag fullkomligt ljublar!! Människor som inte följer det senaste modet, trenden och som är sig själva. Människor som står för vilka de är!!! Jag önskar jag vågade göra detsamma, men jag måste säga att jag är för vek, jag vågar inte, jag tycker inte om att ha focus på mig och jag ogillar starkt att synas. Att jag på allt detta är överviktig gör att jag vill ÄNNU mindre synas!! Jag är den som sitter längst bak, i ett hörn och gärna tyst, vill vara så osynlig som möjligt och så grå som möjligt. Varför?? Jo, för att vara överviktig är detsamma som äcklig, osexigt och oattraktivt. Man är inte fin helt enkelt och många människor rent ut sagt äcklas av överviktiga människor. Detta förstärks kraftigt av mig själv då jag är den som har sett mig själv i underkläder eller naken (något folk inte får se), jag är den som har sett mina tjocka lår och celluliter...
Ännu hemskare är att focus ligger just på det ytliga och inte på det som är viktigt. Är det någon som undrar hur jag som överviktig mår?? Bortsett från den psykiska biten... Hur är det att vakna mitt i natten av att ens händer är bortdomnade? Hur är det att inte kunna gå upp för en trapp utan att tappa andan? Hur är det att inte kunna gå i högklackat för att det värker om benen? Att ha hon i leder? Att vara ständigt trött? Att ha ett blodsocker som åker berg och dalbana... Detta är bara några delar av allt det som kan hända i en överviktigs kropp...och jag lovar, det är inte kul... :(
Jag har varit osynlig länge, dels för att jag inte syns och hörs och dels för att jag har varit den som har varit outbildad och lite smått korkad...man har inte lagt särkilt mkt tid vid att höra vad jag har att säga och jag är van vid att man avbryter mig..."hon kan ju ändå ingenting.."
Denna attityden har ändrats de sista månaderna och jag blir förbannad!! Många vet att jag började läsa till ssk i januari i år och senast igår fick jag uppleva den här attitydsförändringen... *morr*
Jag var på ett kalas och helt plötsligt kommer det fram en släkting som med nöd och näppe hälsar på mig och frågar hur barnen går och klagar lite smått att jag aldrig kommer på kaffe... Den här släktingen började prata med mig om min utbildning och hur jag nu har världen framför mina fötter. Hur viktigt det jag läser är och hur intressant och bla, bla, bla... Ssk är ingen högutbl. men ingen låg heller...men uppenbarligen så tycker folk att man har blivit mer intressant att prata med... Jag har flertalet gånger reagerat vid att människor som inte brukade bry sig om vad jag har att säga helt plötsligt stannar upp och lyssnar, frågar och är intresserade på riktigt... VAD FAN rent ut sagt!!! Jag är SAMMA person som innan INGET har ändrats!!! VARFÖR ville man inte lyssna på mig förr och VARFÖR är det ok helt plötsligt??? Ni kanske tycker att man ska njuta av det nu och vara glad, men jag tycker det känns nedvärderande. Dessutom tycker jag att det blir så fruktansvärt tydligt hur ytlig den här världen är. Du är ingen om du inte har ett visst utseende, ett visst levnadsätt, en viss summa på banken och en viss utbildning. Detta får mig att spy rent ut sagt!! FY FAN!! Jag har inte ändrats det minsta sen jag började läsa, visst...jag kan liiite mer om människokroppen, men mina åsikter och det jag hade att säga är PRECIS detsamma...varför räknas min åsikt helt plötsligt?? Jag äcklas!!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar